.jpg)
Första gången jag mötte Svea var när hon var i studion med familjen för att fota sin nyfödda lillasyster, Bella. Bella var en liten bebis, men mamma och pappa sa att hon är ju stor jämfört med vad storasyster Svea var när hon föddes. Och så kom vi in på att Svea föddes prematur. I vecka 24+0 valde hon att se dagens ljus, blott 620 g och 31 cm. Jag ryser fortfarande när jag tänker på vilken kamp både hon och hennes föräldrar fick gå igenom och framförallt att Svea nu, 9 år sedan är en frisk, stark och glad tjej. Tänk att bebisar som är såpass mycket för tidigt födda kan överleva och klara sig så bra. Mirakel är de, vartenda prematurt barn.
Vad hände egentligen?
Mamma Marina har berättat en del om vad som hände när Svea föddes. Jag kan inte riktigt ta in de känslor de måste ha kastats mellan. Rädsla, hopp, förtvivlan, sorg, hopp och rädsla igen.
Det hela startade på nyår. Svea var beräknad i april, så det fanns såklart inga förberedelser på att det skulle vara dags att åka in till förlossningen på något sätt. Därför firade de nyår ihop med vänner precis som vilket annat par som helst som väntar barn. Blivande mamman nyktert, medan pappan ändå kan njuta av kanske en öl eller ett glas vid och bubbel vid tolvslaget. Inga konstigheter. Dramatiken började senare på natten då vattnet gick. Inte alls något man önskar sig när man är gravid i v 24.
Marina fick köra in själv till sjukhuset eftersom Sveas pappa druckit alkohol. Bara den känslan som han måste ha känt att inte kunna hjälpa till att köra bilen. Men ingen visste ju på förhand.
För att förkorta ner allting, så kom de in till sjukhuset, genomgick undersökningar och fick bl a kortison för att påskynda lungmognaden hos bebisen i magen. Vid en kontroll hittades inget hjärtljud och de trodde att de förlorat sitt barn. Men en dubbelkontroll skulle göras av läkare. Detta dröjde dock och ensamma på rummet trodde de att de skulle tvingas föda fram ett dött barn. Smärta, sorg och hjälplöshet! När läkaren kom och gjorde sin kontroll med ultraljud hittades dock ett litet hjärta som slog och plötsligt skulle sorg och hopplöshet vändas till hopp igen.
Svea föddes och visade att hon hade en livskraft och -vilja. Där och då började kampen för att få det lilla lilla knyttet att växa och utvecklas för att så småningom klara sig utan kuvös och maskiner och så småningom få åka hem med familjen.
Hur gick det sedan?
Svea låg kvar i 103 dagar på neonatalavdelningen. Hon hade sond ytterligare några veckor efter att hon kommit hem. Syrgasen klarade hon sig utan efter 2 månader hemma. Svea hade länge svårt för att äta och drack näringsdryck istället för att äta mat, men sedan ett par år så klarar hon av att äta vanlig mat. I övrigt är Svea en frisk, klok, stark och glad tjej.
För några veckor sedan fick Svea hälsa på hos neonatal. “Det var spännande att träffa de som tog hand om mig. Det var coolt att vara där igen och att få se en pytteliten gullig bebis”, säger Svea om den upplevelsen. Jag är ganska säker på att de som jobbar på neo var riktigt glada att träffa Svea också. Det måste vara ett tufft jobb, och att träffa de barn det gått så bra för måste ju ge en riktig energiboost och ett bevis på att det de gör är viktigt.
När Svea blir stor vill hon bli polis eller djurvårdare (av vilda djur).
Om bilden
Jag valde att porträttera Svea i en cirkel av vita fjädrar som ska symbolisera liv, hopp och mirakel. Det rosa och blå bandet är en symbol för prematura så det ville jag får med i bilden. Svea håller i en liten docka som familjen beställt och som är i den storleken som Svea var när hon föddes. Titta på de små tårna.
Stort tack Svea med familj för att jag fått ta den här bilden och för att ni vill dela med er av historien. Kanske kan den ge hopp till föräldrar som fått ett för tidigt fött barn och som just nu kämpar.
